Frozen och vägen efter Stranger — Yung Leans senaste utgåvor

Stranger (2017) räknas av många som Yung Leans mest kompletta album. Mörkare än de tidiga mixtapes, producerat med Whitearmor och Yung Gud, lyriskt mer reflekterande efter en period av personliga svårigheter (dokumenterade i den efterföljande dokumentären In My Head). Stranger gjorde Lean kreativt vuxen utan att förlora karaktären i ljudet.

Utvecklingen efter Stranger har varit nyckfull. Poison Ivy (2018) var mer eklektisk — fler genre-blandningar, kortare format. Starz (2020) återgick till en renare melankoli men nådde inte Strangers tematiska sammanhållning. Stardust (2022), ett kollaboalbum med Bladee och hela Drain Gang-kärnan, gick in i en mer drömlik, polyfon estetik.

Frozen (2024) markerar en distinkt vändning. Albumet är längre, mer produktionsmässigt skiktat och experimenterar med tempo och struktur på sätt som tidigare Lean-utgåvor inte gjort. Vissa spår närmar sig ambient och post-rock; andra återgår till den klassiska cloud-rap-estetiken. Whitearmor återkommer som huvudproducent.

Kritiken har varit blandad. Pitchfork gav albumet 7.4/10 och beskrev det som "Leans mest mogna men också mest svårtillgängliga utgåva." Fans har klagat på att den klassiska Sad Boys-melankolin är mindre tydlig, men många kritiker ser Frozen som ett bevis på att Lean fortfarande utvecklas snarare än upprepar sig.

Kommersiellt har Frozen gjort bra ifrån sig på streamingstjänsterna men inte slagit Strangers totala räckvidd. Det är förmodligen den naturliga banan för en artist tio år in i karriären — turné, fanbase och kritisk uppskattning, men utan virala genomslag som de tidiga mixtapes hade.

Dokumentärer In My Head (2020) och senare A Year With Yung Lean (2024) ger en bild av hur Lean själv ser på utvecklingen — mer fokus på hantverk, mindre på image.